onsdag 4 april 2018



Att sensualisera, estetisera, tillvaron: den medvetna konstruktionen av den levda verkligheten. Genom att erotisera, romantisera, söka upp skönhet. Att tilldela mening. Låta ting och händelser ha betydelse. Låta sig förtjusas. Vara närvarande i ögonblicket. Att låta saker gro, längta, växa, peppa. Känna efter i magen. Andas djupa andetag. Lukta, känna, se, lyssna.

I mitt vardagsliv. När det pirrar känner jag på pirrat och håller det. Jag dricker te och sveper in mig i mjuka filtar. Jag köper bra råvaror, unnar mig godsaker. Jag tar mig tid att måla och lära mig mer om akvarell, men låter också misstagen leda mig. Jag ger mig tid att läsa och föra anteckningar över min läsning. Jag duschar varmt och länge, låter rutinen bli avslappning och ritual. Sveper in mig i väldoft, dekorerar med blommor. Jag strosar runt genom stan och tittar på det gröna som sakta vaknar till liv. Jag utövar yoga fyra gånger i veckan och jag tar mig tid för bastu efteråt. Jag har en flaska bubbel hemma ifall något skulle vara värt att fira. Jag möter dem som står mig nära, i blicken och deras ord.

söndag 28 januari 2018


And The War Has Only Just Begun"It really is a strange war that we’ve entered into, and that requires the production of worlds and languages, the opening of places, the building of homes, in the midst of a disaster."
"I believe that our present war is about building the Party, or rather; it’s about giving this deserted fiction a new content. We talk, we lick each other, we make a film, a party, a riot, we meet a friend, we share a meal, a bed, we love, in other words, we build the Party. Fictions are serious things; we need fiction to believe in the reality we’re living.""In the art of war, it is sometimes better to produce places and friendships than weapons and shields.""Wander the roads… If you weren’t so lost, you wouldn’t be so destined for encounters."

The coming insurrection"It’s useless to wait — for a breakthrough, for the revolution, the nuclear apocalypse or a social movement. To go on waiting is madness. The catastrophe is not coming, it is here. We are already situated within the collapse of a civilization. It is within this reality that we must choose sides."
"making that which is unconditional in relationships the armor of a political solidarity"
"a wild, massive experimentation with new arrangements, new fidelities."
"“Becoming autonomous,” could just as easily mean learning to fi in the street, to occupy empty houses, to cease working, to love each other madly, and to shoplift."

NOW“Despite that, it has never ceased to inform the world.  If it continues to haunt it, it is because it does not proceed from any ideological fixation, but from a fundamental, immemorial, lived experience: that of community, which revokes so many economic axioms, as well as beautiful constructions of civilisation.  There is never community as an entity, but only as an experience.  It is that of the continuity with beings and with the world.  In love, friendship, we have the experience of this continuity.” (127)

To our friends"Things and beings don’t occupy a geometric position, but affect it and are affected by it. Places are irreducibly loaded—with stories, impressions, emotions. A commune engages the world from its own place.
To remain stuck on the offensive plane is eventually to run out of cogent ideas and to make the abundance of means insipid. To stop moving theoretically is a sure way of being caught off guard by the movements of capital and of losing the ability to apprehend life as it’s lived where we are. To give up on constructing worlds with our hands is to resign oneself to a ghostly existence."
"the commune regards itself first of all as a concrete, situated rupture with the overall order of the world. e commune inhabits its territory—that is, it shapes it just as much as the territory offers it a dwelling place and a shelter. It forms the necessary ties there, it thrives on its memory, it finds a meaning, a language, in the land."
"thee commune addresses needs with a view to annihilating the being of need within us. Where a lack is felt, its elementary gesture is to nd the means to make it disappear as o en as it may present itself. ere are those “in need of a house”? One doesn’t just build one for them; one sets up a workshop where anyone can quickly build a house for themselves. A place is needed for meeting, hanging-out, or partying? One is occupied or built and also made available to those"
"who “don’t belong to the commune.” e question, as you can see, is not that of abundance, but of the disappearance of need, that is, participation in a collective power that can dispel the feeling of confronting the world alone."
"Only the fact of sensing that what one is doing, what one is living through, participates in a spirit, a force, a richness shared in common will enable us to be done with economy, that is, with calculation, measurement, with evaluation, with all that pe y accountant’s mentality which is everywhere the mark of resentment, in love as well as in the workshops."
"Every commune creates a political territory that extends out and rami es as it grows. It is in this movement that it marks out the paths leading to other communes, that it forms the lines and links making up our party."
"Our strength won’t come from our naming of the enemy, but from the effort made to enter one another’s geography."

tisdag 9 januari 2018

Morning light

"It's too early" she says. "I refuse to wake up."
She presses her face down into the pillow, hiding her smile. He touches her hair lightly, picking up a strand of hair, watches it catching the sunlight. The morning light seeping through the curtains, like a thin string of gold over her body, makes her skin glow slightly. He lets her lock fall to her head again to allow him to follow the light; his fingertip in the crook of her neck, sliding over her left shoulder blade, then her back ribs. His palm crosses her spine and his hand is stilled on her right lower back. Then he kisses her hair covering neck. He then make a mew with his hair filled mouth only to blow the hair to the side, exposing her skin. He licks her there, and she giggles.
His lips, hovering over her skin, breathing her wet neck cold, twitches.
Shaking her hair and smothering it with hands, putting some strands behind her hair, she raises her head.
"Ok, I'll be awake then, since you are so very persuasive" she says.
As she turns, she entangles her lower half into the sheets. She lies down on her back, stretching like a cat. She makes a move to place her hand on his arm but he catches it in his and uses it to pull her up to rest over him. Noses touching and lips mere centimeters apart, she breathes in his scent and he is absorbed; as if she is taking him into her lungs. Stealing him; but he doesn't mind; he is hers for stealing.
"Hello" he says, with sparkling eyes.
"Hello" she says, mirroring him.
She lowers her sweet lips to his ear and nibbles at it, only to soothingly kiss it. He feels her sighs warm on his skin. When her lips touch the skin behind his ears, his hands around her neck presses her against him. Closer. Always a need to be closer.
The sheet she has tangled herself, making her a silky cocoon is slowly unwounded by his nimble fingers, and is left around her as a loose draping. He slides his fingers under the sheet and touches her hips.
Her eyes are clouded when she looks at him. Her skin is soft looking and the sun ray hits her shoulder, her collarbone, her breast. He lingers at her smile. Placing her hands on his chest, her fingertips touches his collarbone.
Lady, Lady, Lady.
She is a muse who inspires artists, philosophers, writers; her form is begging to be painted, her person a mystery to be solved. She is an artist, a philosophers, a writer; she sculptures his form; she shapes and expand him. When the palm of her cool hand presses against the side of his throat, she is awakening him.
"What is it in you?" He says.
The bed creak as she pushes herself up from him. Questions are in her eyes, but so too is humour.
"What?" she murmurs.
Around her face, her hair is spilling down from behind her back, tickling her shoulders. His hands caresses her hips. A pattern of small circles.
"The wold feels softer around you. As if you make it brighter; as if you evoke something sweet." When he speaks these words, his voice is low and subtle.
At his words, she lies back down, eyes shut, pressing her face to his neck where her hands have rested. His hands breaks the pattern of circles on her skin and he touches her tighs instead, in soft strokes of his fingers.

"That is awfully cliché" is her muffled answer, her blushing cheeks hidden, her lips a wet ghost on his skin as she speaks. "I'm not that great."
His hands slides up, his arms encircling her in a tight and warm hug. One of his arms around her back, pressing her into him, and one moves up into her hair, holding her head. She can feel him, how her body is stretched along his. How she is soft where he is hard. How his warmth spill over from him and into her.

söndag 17 december 2017

såhär ett halvår för sent...
tl:dr: Det är borgerligt och världsfrånvänt att fördöma politiska protester utifrån att demonstranterna har varit våldsamma.
Ok, så att långt och obearbetat och lösa kopplingar. also så ska Mouffes och Deleuze inte tas för att säga exakt det jag lägger i dem, utan de är i denna text språngbrädor för mina tankebanor. Jag är verkligen inte tillräckligt inläst på Mouffe och Deleuze för att våga säga att detta är något annat än mina associationer. 


Den 7e-8e juli i somras hölls ett G20 möte i Hamburg. Hamburg har traditionellt varit en röd stad och G20 mötet i somras ramades in av mycket stora protester. Totalt deltog mer än hundratusen demonstranter, och demonstanterna kom från hela världen. Protesterna hade framför allt fredliga delar med ett stort myller av demonstationer, manifestationer, gatufester och aktioner. Men protesterna hade även en del mer våldsamma inslag, vilket rapporterades om i tyska, svenska och engelskspråkiga medier såsom jag läst. Demonstranter försökte storma in i avspärrade områden där politiker höll möten eller vistades. Minst tjugo bilar brändes av demonstranter. Det krossades fönsterrutor på banker. Butiker blev plundrade. Flaskor och molotovcocktails kastades på gatorna. Och det är ju definitivt trist med våld och skadegörelse. Själv tillhör jag falangen som helst vill dela ut blommor på protester, och som gärna stoppar mina kamrater från att kasta sten.

Men jag är så himla trött på den debatt som säger att politiker och grupperingar skall ta avstånd från olika omoraliska handlingar - tänker på kravallerna när svartblocket spred ut sig i ett område och förstörde. Inte för att jag inte tycker det är trist med våld och skadegörelse. Utan för att det antyder att politikens mål är att skapa moraliska regler 'svenska värderingar' och att politikernas uppgift är att peka ut moraliska rättesnören för att kunna skilja ut vem som är legitim och vem som inte är legitim. Vilket jag vill vända mig mot, då det antyder att politik skulle vara att skilja "goda" från "onda" (vad är det för jäkla idealistisk vanföreställning?) Politik handlar om fördelningen av makt och resurser, och att benämna det som något annat är att ta ifrån subjekten sin strävan efter makt och resurser. Genom att låta diskursen handla om individers moral, kan politiska motståndare porträtteras som illegitima.

Chantal Mouffe uttrycker kritik för den liberala konsensusinriktade diskursen, därför att den säger att konflikt - och då i förlängningen våld står utanför det som är politiken - dvs. det politiskas arena. I den liberala diskursen är våldet ett hot mot den ordning 'konsensus' som staten vilar på. Våldet är alltså enligt denna diskurs inte politiskt utan tjänar tvärt om till att göra det politiska subjektet illegitimt. Genom att demonstranterna använder ett maktvapen som inte kan tas ifrån dem; sitt kaosartade potential att riva upp rådande ordning, så blir demonstranten av den liberala diskursen svartmålad, och omformuleras från ett politiskt subjekt till en apolitisk vandal. Denna omformulering av demonstranten fungerar som ett sätt att förändra demonstrantens status som en självorganiserande, politisk opposition och ger istället demonstranten rollen som en inträngande hotfull utsida. Demonstranten stör konsensus. Det goda samhället skapas enligt denna diskurs av dygdiga medborgare, istället för ett samhälle som erkänner alla sina subjekt som politiska aktörer.
Varför skulle vi köpa det? Varför skall vi som motstånd försöka erkännas i den liberala diskursen? Varför ska vi acceptera deras definitionen av legitimitet?

Så vad är politik? Om politiker inte bör ha som främsta uppgift att döma och fördöma det folk de styr, eftersom konsekvensen blir att folket förvägras sin roll som politisk kraft, vad är då det politiska projektets gränser? Det politiska projektet måste innesluta alla sina subjekt, även 'syndare' och de som protesterar under olagliga, omoraliska former. Och framförallt så måste upplopp och kravaller också ses som något mer än bara skadegörelse, eftersom det är ett folkligt missnöje som inte försvinner bara för att vi definierar vad som är rätt och fel. Konsekvensen av att avfärda ett missnöje utifrån hur protesterna utformas är att roten, anledningen, ursprunget inte undersöks. Politiken måste syfta till att skapa ett samhälle där konflikter hanteras, inte ett samhälle där obekväma subjekt raderas.
Både Mouffe och Deleuze skulle ställa sig mot denna liberala våldsfördömande konsensusinriktade diskurs. Deleuze definierar krigsmaskin som en tendens, och det som står utanför stadsapparaten. Om stadsapparaten är ordnande, disciplinerande, hierarkiserande, enhetlig, så är krigsmaskinen upplösande, splittrad, gränslös. Stadsapparaten vill underkasta sig krigsmaskinen och pacificera den, medan krigsmaskinen upplöser, utmanar, omformar. I den mening kan demonstranterna, med sitt myller av praktiker, från gatufester till brinnande barrikader, sin anarkiska organisation som sprider sig, splittras och samlas igen och sin avsaknad av centrum, förstås som en krigsmaskin. Och på så sätt kan den liberala diskurs som illegitimerar demonstranterna som politiska subjekt förstås som statsapparatens tendens och vilja att underkasta sig krigsmaskinen. Det legitima politiska subjektet är det politiska subjekt som är underkastat statsapparaten, som lyder under statens regler.
Åter igen: Varför ska denna förståelse accepteras?

Mouffe framhäver tvärt emot den liberala diskursen att våldet är en del av det politiska och måste därför rymmas i politiken; politikens roll blir att skapa en arena för konflikten. Krigsmaskinen och statens dynamik måste vara en del av den politiska processen. Politiken måste förhålla sig till protesten såsom politisk kraft. Demonstranterna är en del av statens demos. När demonstranter tar till våld är det inte så att de utgör en hotande utsida som måste undertryckas, förgöras. De är en legitim part i en intressekonflikt, och våldet är ett uttryck för det politiska missnöjets sprängkraft. Därmed är det ett misslyckande av politiken att skapa en fungerande arena för de politiska konflikter som utspelar sig i samhället, om det våld som begås under en politisk protest illegitimerar demonstranterna såsom politiska subjekt. Det är inte subjektet som ska uppfylla ett krav om legitimitet; det är det politiska systemets uppgift. Att tala om ett illegitimt politiskt subjekt är nonsens: subjekten finns där, och legitimiteten ligger inte i dem. Konflikten är en konstitutiv grundförutsättning. Ur denna förståelse är inte våldsamma protester ett utfall av illegitima politiska subjekt “våldsverkare”, “huliganer”, “skadegörare”, utan ett symptom av en allvarlig kris inom vår rådande samhällsordning.

Kanske kan det tyckas absurt. Men jag menar verkligen inte att våld skulle vara något önskvärt eller något som skall accepteras eller förlåtas. Jag menar bara att våld är ett uttryck för folkligt missnöje. Och även om våld skulle fördömas, så kan inte folkligt missnöje förbises på den grund. Vid läsning av historiska våldsamma protester, såsom under 1700-talet när fattiga lynchade storbönder och handelsmän i jakt på mat, så kan inte läsningen sluta med en kommentar om att 'det är fel att lyncha', eftersom den tiger om den kontext och situation som protesterna sker under. Vilket misslyckande är det då inte att se till proportionerna; Att de den svält, maktlöshet, ojämlikhet; det svårighet som den vanliga människan levde under. Och utan förståelse av situation, maktbalans, förutsättningar och de missnöjdas krav, kan inte en verklig förändring av de faktorer som skapat detta missnöje uppstå. Och viljan att ta en protest på allvar, även när den är våldsam, är viljan att tro på människors värde och rätt att få sina röster hörda, även när de är fula, omoraliska, trasiga.

Ett mer samtidsnära exempel är förståelsen av när människor i Hong Kong protesterade för ökat demokratiskt självbestämmande. I detta fall, är det viktigaste då att vi fördömer den skadegörelse demonstranterna åsamkar (vilket för övrigt var exakt vad de kinesiska medierna valde att göra)? Eller bör vi se på skadegörelsen som ett trist utslag av missnöje över en upplevt oacceptabel situation?

Så det jag vill säga är att jag tycker att det är ett borgerligt förakt mot en folklig rörelse och ett förvägrande av en politisk vilja ett ensidigt fördömande av de våldsamma protesterna under g20-mötet, och inte sätta dem i sin kontext. Demonstranterna ställde krav såsom utökad demokrati, social rättvisa, hållbarhet i relation till vår miljö och klimat och på olika sätt begränsningar eller omkullkastande av det kapitalistiska systemet. Protesterna samlade enormt många människor med en stor sprängkraft i engagemanget eftersom problemen upplevs som både stora och viktiga att lösa. Om detta inte tas på allvar, på vilket sätt är vi då demokratiska? Hur litet ter sig inte det våldet som skedde under protesterna mot de enorma konsekvenser som vår kapitalistiska världsordning, klimatkrisen, ojämlikheten och bristen på demokrati har för den vanliga människan?

Låt politiken handla om att skapa samhället vi vill leva i och må politiken ta protester mot hur samhället är ordnat och strukturerat på allvar.
Alternativet är väl att de kan äta sina fasaner och dricka sitt vin. Så kan jag säga vad var det jag sa när den dagen kommer.

En fråga som skulle kunna uppkomma utefter mitt resonemang är; men behöver detta betyda att vi skall "förhålla" oss till sd och nmr och liknande?
Jag förhåller mig till dem politiskt. Jag protesterar högljutt och ihärdigt mot nmr och sd och liknande grupper därför att de är mina politiska fiender och deras politiska program är exakt det jag vill arbeta emot, inte för att de som individer är moraliskt onda. Sen är ju inte det våld extremhögern utövar skilt från deras politiska program, utan en integrerad konsekvens av deras politiska visioner, där de tilldelar vissa människovärde och vissa inte.

onsdag 13 december 2017

Moral, moralism, värdegrund, svenska värderingar, traditionella värderingar, liberala värden. Blä.

Och reklambyråerna målar upp bilder av lummiga träd på papper gjort av Brasiliens regnskogar.

Jag är emot tiden vi lever i, med dess paternalistiska moralism, dess impotenta demokrati, och idealismens totala dominans. Denna totala tomhet.

En tid då vi bär tröjor med slagorden 'girl run the world' sydda av kvinnor som låses in i fabriker i Bangladesh. En tid då man kan bli invald i riksdagen för att ha startat 'stoppa gatuvåldet'. En tid då tidningarna rankar en sminkad partner till en politiker som mäktigare än en osminkad politiker (vad är resurser mot bra PR?). En tid då vi tar avstånd, tar ställning, markerar, marknadsför, positionerar, säljer. Säljer oss själva, varandra, våra kroppar. En tid av livsstil, självförverkligande, konsumtion. Där rätt avståndstagande väger tyngre än rätt aktion.

Må reklambyråerna brinna.

torsdag 5 oktober 2017

Spridda dagboksanteckningar

Det ständiga flödet. Alla parallella linjer som korsas, aldrig korsas, går isär och sitter ihop.

Är jag fastrotad i myllan, är landet en del av mig? Kan jag flytta till en ny plats utan att ta till sig den och göra sig hemma? Är jag en fragmenterad varelse som lämnar delar av mig själv vart jag än går? Eller är jag full av alla platser jag har älskat?

Ibland hade jag velat, så som om jag vore i en av Murakamis böcker, kunnat vandra in i skogen som är mitt inre och se vad jag hittar där.

Att förlora det som en gång var är smärtsamt. Kroppen värker, lemmarna skakar, aptiten flyr. Världen blir en aning skev. Och stor och okänd. Det kliar i huden, kanterna skaver.

Krisen är permanent. När vi har omdefinierat normalt till något så smalt att det blivit fiktion och vi således sorterat bort oss själva. Drömmen om det som en gång var är drömmen om det som aldrig var.

(och jag saknar bilden av dig även när du står här framför mig)

I dagens urbaniserade och kapitaliserade samhälle är landsbygden en pittoresk vardagsflykt för uttråkade marsvin som har tröttnat på att springa i arbetslinjens eviga hjul.

Det är drömmen om att återvända. Ett liv i nuets sinnliga och direkta ljus. Men det jag har lämnat kan jag inte återvända till.

Ok. Så livet är varken storslaget eller viktigt. Likt Caesar avundas jag Alexander. Säg mig inte att det är fånigt.

Och om jag vill uppvigla till upplopp? Om jag vill provocera vattnet till att brusa? Vad gör ni med mig då?

Alla människor borde läsa mer historia. Om inte för att det är intressant, så i vart fall för att det är viktigt. Relevansen stavas perspektiv. Det är synd om människan.

Detta att vara hård i själen och vek i hjärtat. Inte heller vara rädd för att vara radikal.

Samtiden är på sitt egna sätt absurd. Jag är inte särskilt förtjust i den. Ibland tänker jag att det finns tidsepoker med tankemönster som passar mig bättre.

I diskussionen kring det politiska subjektets legitimitet skulle mouffe säga att grundpremissen är felaktig. Det är inte subjektet som ska uppfylla ett krav om legitimitet; det är det politiska systemets uppgift. Att tala om ett illegitimt politiskt subjekt är nonsens: subjekten finns där, och legitimiteten ligger inte i dem. Konflikten är en konstitutiv grundförutsättning.

lördag 28 januari 2017

"Mellan 1848 och 1914 fanns en gränslös tro till den europeiska civilisationen, men denna växte parallellt med en allt aggressivare nationalism. Det fanns ett helt nytt utbyte mellan intellektuella i de europeiska huvudstäderna, men också en ökande patriotism hårt knuten till den egna jorden. Vi såg början till en ny global värld, men också en oemotståndlig längtan efter krig, enighet och nationell ära. Man kunde resa mellan kontinenterna utan att behöva visa pass, men snart skulle allt falla samman i sin motsats. Världskriget skulle lämna de som överlevde i en känsla av att världen dessförinnan bara hade varit en dröm. Några korta ögonblick av civilisation i en lång europeisk berättelse av död."

För hundra år sedan. Slaget om Somme. En dag. 57 000 britter döda. Ännu ett slag i kriget där europa gick in i döden, och drog med sig en hel värld.

(Och dimman kring de unga soldaterna, knappt män. Rädslan för de ständiga bomberna. Depressionen, fukten, leran. De stora dödsfälten i Frankrike, som fortfarande kan döda den som trampar fel. I kriget som skulle ta slut på alla krig.)

Över en miljon dog eller sårades under slaget om Somme. 17 miljoner döda och 20 miljoner sårade under första världskriget. (Imperier upplösta, nationer krossade. Ruiner, flyktingar, sjukdom, svält. I kriget som skulle ta slut på alla krig.)

Ibland får jag för mig att tiden går i cirklar. Att vi återupprepar gamla misstag. (och vi drömmer samma drömmar) "en annan tid, i samma (ett annat) land; samma rädslor, andra namn."

Vi minns det som en gång varit. Vi minns det som en gång gick förlorat. Vi minns var vi gick. (Och i den franska myllan gick världen i döden; vi vandrar genom blod vart vi än går. Bomber, ben, vapen under våra fötter.)

Låt oss inte vandra dit igen.

Kolla på youtubeserien The Great War, eller podcasten History Extra's Slaget om Somme special, eller varför inte läs Katrine Marcal serie om första världskriget som gick i DN med titlarna Wien (citat ovan), Sarajevo, Verdun

(Och för övrigt tror jag inte att de världskrig som utspejade sig under 1900-talets början skall framförallt ses som en konflikt mellan internationalism vs. nationalism. jag tror att det nu som då, är en framing av värden. Marcal talar om något, men tiger om annat. Konflikten var också en imperialistisk konflikt om resurser och territorier.)